Om solipsism

Detta skeptiska argument har funnits mycket länge och jag avser att visa hur onödigt och absurt det egentligen är.

Låt säga att jag blir lurad av en ond demon eller galen vetenskapsman som på något vis skickar signaler till min hjärna som får mig att uppfatta saker och ting som egentligen inte existerar.

Hur skulle detta kunna motbevisas? Jag kan inte tänka mig något gott bevis emot det förrutom att det helt saknar grund. Även om det skulle visa sig vara på det viset så förklarar det i själva verket ingenting, när jag väl - om jag nu - vaknar upp från denna dröm eller dataprogram, hur kan jag då veta att det jag vaknat upp till inte heller är en drömvärld eller ett dataprogram?

Solipsism eller Berkerleys radikala empiricism är inte tillfredsställande förklaringar till skillnad från metafysisk naturalism, om endast jag existerar och någon Gud/vetenskapsman har gett mig intryck - vad skapade då denna Gud eller vetenskapsman?

Att tvivla på ens sinnesförnimmelser leder även till högst komiska uttryck:

"Det regnar ute, men jag vet inte om det regnar på riktigt." eller såsom den benhårde sollipsisten skulle säga "Det regnar ute, men jag tror inte på det." Båda dessa är tydliga motsatser där personen hävdat kunskap om regnet, men samtidigt betvivlar det han bekräftat.

Bertrand Russel skrev en gång:

"As against solipsism it is to be said, in the first place, that it is psychologically impossible to believe, and is rejected in fact even by those who mean to accept it. I once received a letter from an eminent logician, Mrs. Christine Ladd Franklin, saying that she was a solipsist, and was surprised that there were no others. Coming from a logician and a solipsist, her surprise surprised me." (Russell, p. 180).