Överkvalificerade individer i ett informationssamhälle

Idag läser inhämtar varje person i Sverige oerhört mycket information om blandade frågor. Så mycket information som skulle kunna användas konstruktivt istället för att gå till spillo. Jag ser detta som ett mycket stort problem, därför sättet som information går till spillo är dyr och helt onödig. Jag känner mig relativt ensam om att bli konfunderad av att träffa gymnasieutbildade städare, mattanter, eller liknande yrken som ställer ytterst låga krav på deras verksamma.

Mattanten och städtanten har en stor potential till många saker, att städa eller laga mat som arbete skulle ingen som utbildat sig i 12 år behöva göra. Var har problemet sin grund? Jag ser det som uppenbart att problemet är vår skola. Istället för att fokus är att elever faktiskt lär sig så blandas andra desto mer abstrakta mål in. Elevdemokrati, som om eleverna egentligen har ett inflytande genom detta namn. Det må låta konstigt men jag stödjer en auktoritär pedagogik, det är ingen idé att ungdomar inbillar sig att de får bestämma när de faktiskt inte gör det. Värdefull tid slösas på denna illusion och såvida inte förändring sker så att demokratin är reell så är det lika bra att skita i det. Skickliga elever med hög potential och motivation sitter tillsammans med elever som knappt har hälften till kapacitet och vars motivering är lika hypotetisk som Russells tekanna. Bland barn råder mer eller mindre en form av djungelns lag och det är oftast inte de smartaste eller de mest skickliga som belönas, i vårt nuvarande system är det snarare de inkompetenta som belönas för deras inkompetens. Att bli kallad "nörd" eller "tönt" är inte alltför konstigt, men att ärligt säga till en inkompetent elev med ett beteende som en gris skulle känna sig förnärmad av att denne är en efterbliven nolla skulle få "grymma" konsekvenser för den som sade det.

På sätt och vis kan man referera till Nietzsches synpunkter på slavmoral, i vår kultur kanske det just är de veka och inkompetenta som sätts som ideal. Det råder knappast ett upphöjande utav genialiska drag med mera i vår skolmiljö, potentialen glöms bort. Som vanligt.

Singulariteten - historicistisk?

Efter att ha ägnat en del tid åt att läsa Karl Popper på det sistone så känner man - jag åtminstone - en viss oro inför att stödja historicistiska åsikter. Så såsom en sann filosof gör började jag ifrågasätta mig själv, jag känner mig väldigt övertygad över trender som pekar emot en teknologisk singularitet. Kan detta beskrivas som en form av historicism där slutmålet är en singularitet - till skillnad från ett klasslöst samhälle eller ett himmelskt paradis.

Det är högst möjligt att somliga stödjer sin uppfattning om en singularitet genom historicistiska argument men jag känner inte att jag gör det. Dels så upplever jag mig själv att vara i en tid där förändringar inträffar snabbare och snabbare, det händer otroligt mycket mer under ett år på 2000-talet inom olika områden än vad som hänt under tidigare år. Tillväxten utav teknologin är en form utav "exponential growth" och direkt detta accepteras så följer det att förr eller senare (faktiskt ganska snart), så länge vi människor inte blir utplånade så kommer en form av singularitet att uppstå inom teknologin. Givetvis måste även människor fortsätta med utveckling (med mera) och inte överge civilisationen för en form av primitivism, något som jag ser som oerhört osannolikt (med det induktiva resonemanget att människor i allmänhet, direkt de har möjligheten att förskaffa sig teknologi och att detta inte innebär större utgifter än inkomster så införskaffas den). Exakt när inträffar är svårare att veta, men lever man tills 2050 har man förhoppningsvis bevittnat det med sina egna ögon (Kurzweil beräknar att det kommer ske 2045).

Och som en sann filosof skulle säga - jag kan ha fel.

Studier på gång.

Fick reda på idag att jag ska börja studera filosofi och vetenskapsteori inom kort. Får se hur mycket tid jag har att uppdatera bloggen men jag kommer försöka få med så mycket som möjligt. Studierna blir nog även en inspiration för nya blogginlägg.

Recension av "att förstå medvetandet hos människor och andra djur"

Efter att ha läst klart Daniel Dennetts bok "att förstå medvetandet..." känner jag att den förtjänar en bedömning. Boken var svårläst och för den som inte intresserar sig särskilt för varken filosofi eller kognitionsvetenskap så skulle jag rekommendera någon mer lättläst bok eller att läsa en del på wikipedia före de öppnar boken. Detta istället för att leta sig igenom olika filosofers och vetenskapsmäns namn på internet eller upprepade gånger leta upp namnen på olika filosofiska skolor.

Jag håller med det Dennett säger i boken till stor del, vissa av hans kommenterar som den om om etik och djur finner jag vara extra nödvändig i dagar som dessa, där djur betraktas som tänkande agenter med privata konversationer med sig själva. Dennett förtydligar även idén om en "bundle theory of mind" . För många som upplever sig själva som något unikt eller en bevarad form utav ett varande, ett bestående "jag" som är utanför allt annat blir förklaringar utav medvetandet en väckarklocka. När man väl analyserar alla delar verkar inte medvetandet som något större mirakel, inte större än något annat i naturen som uppstått genom evolutionen.

Det må vara översättningen som är utförd på ett tråkigt sätt eller så är det Dennetts egen skrivstil som får en att känna sig vimsig efter en stunds läsande, men boken skulle kunna vara mer underhållande och intresseväckande. Särskilt när man tänker på vad den handlar om. Detta är inte något som Dennett är ensam om utan det är vanligt förekommande hos många filosofer, det är som om att böckerna - för att inte vara retoriskt övertygande - skrivs på ett så tråkigt sätt som möjligt. Det påminner mig om en anekdot om Immanuel Kant, att denne skulle ha varit en mycket social och underhållande personlighet som endast skrev så tråkigt för att människor skulle attraheras av hans böckers sanningsvärde. Istället blev det så att nästan ingen begrep sig på honom.

Det jag uppfattar som centrala delar i Dennetts bok är framförallt hans "intentional stance", där man väljer att betrakta någonting som en agent för diverse skäl. I somliga fall kan det intentionella perspektivet innebära svårigheter och missuppfattningar, någonting omedvetet kan betraktas som en medveten agent och där kommer de tidigare härskade animismen in, omedvetna varelser betraktas som tänkande ting som har egen vilja och hat. Exempel på detta är de antika grekernas uppfattning om gudarna, naturliga processer förklarades med gudomliga ingripanden. Människor är vana att tillskriva händelser mening och syfte och det går över gränsen från att ha varit användbart till att bli överdriven och irrationell. En vanlig missuppfattning är att evolutionen "vill" något eller har en "strävan", något som en agent kan beskrivas med men en omedveten och naturlig process inte stämmer in med.

Uppföljning - etiska regler

För att komma närmre grundproblemet i etiska principer tänker jag komma med stöd för min ståndpunkt. En handling orsakas av tidigare faktorer och beroende på vilken människa som utför handlingen så kommer den vara olik den andra, skälen och effekterna är individuella. Även om jag gör en handling och du gör en liknande så är inte våra handlingar identiska, identiska handlingar uppstår endast i tankeexperiment. Om jag en dag skulle stå inför ett trolley problem:

"A trolley is running out of control down a track. In its path are 5 people who have been tied to the track. Fortunately, you can flip a switch, which will lead the trolley down a different track to safety. Unfortunately, there is a single person tied to that track. Should you flip the switch?"

Vad jag skulle göra i en sådan situation beror knappast på vilken moralisk "kod" jag följer utan snarare ifrån vilket humör jag hade den dagen, vilka människor jag träffat eller vilken film jag såg kvällen före jag råkade ut för denna situation. Från ett utilitaristiskt perspektiv skulle jag vara ålagd att rädda de 5 personerna. Men spelar det någon som helst roll för mig i mitt beslutstagande? Är det min flickvän eller mamma som ligger på rälsen så skulle jag utan tvekan rädda henne istället för de 5 andra personer, detta som ett rent ärligt svar. Däremot, skulle det ligga en gammal hemlös person på rälsen och jag kunde rädda 5 personer som tillför mer till världen skulle jag välja de fem, varför?

Jag tänker motivera mitt val med något annat än att det skulle maximera lyckan eller att jag ej ville bryta mot plikten, jag skulle göra ett sådant val rent automatiskt utan eftertanke. Det skulle vara det enda som kändes rätt för stunden, lusten drev mig till en sådan ståndpunkt. Detta innebär inte att jag motsätter mig utilitarism tex. utan jag håller med den till stor del, jag menar bara att en sådan abstrakt regel antagligen inte kan påverka våra val i vardagen eller mikrobeslut så att säga, från ett samhälligt perspektiv går det mycket väl att använda den med viss sannolikhet om framtida effekter. Utilitarism är - när man har ägnar sig åt eftertanke - det enda vettiga förslaget för att avgöra saker och ting, största lycka åt så många som möjligt. Vem vill motsatsen? Vad skulle hända om en robot, programmerad med robotikens tre lagar, hamnade i denna situation?

Roboten skulle beräkna utility och sannolikhet, komma fram till att rädda de 5 och låta den ene dö, såvida det inte vore omöjligt att riskera sitt eget liv för att stanna tåget med sin egen styrka. Men nu säger vi att roboten inte kan uppoffra sig själv för att skydda personerna, tiden är alltför knapp. Då skulle roboten välja att skydda de 5 och låta den ene dö. Är roboten programmerad för att aldrig inskränka en persons privata sfär och negativa rättigheter skulle roboten avstå från handling, passivitet för att inte aktivt bidra till döden utav en individ. Samma sak skulle ske pliktetiskt, mord är alltid fel, även om det är för att skydda andra. Jag tycker inte att en robot ska programmeras genom någon av dessa sätt, förrutom i början utav artificiell intelligens. När robotar blir mer intelligenta än oss så är det inte särskilt förvånande om de finner sätt att "gå runt" deras inprogrammerade principer, att gå runt känslor är betydligt svårare och särskilt om roboten behandlas som en jämlik agent. Även vanliga människor idag kan finna absurda situationer för etiska system, ta exemplet om ett sjukhus där en frisk kommer in i ett sjukhus för att få vård, men 5 personer behöver donationer för att få överleva. Utilitaristiskt så är det nödvändiga (såvida ingen alls får reda på det som hänt) att döda den friske för att rädda de 5. Från rättighetslärans sida så kan person sälja heroin till 14 åriga pojkar (eftersom de äger sina egna kroppar och är kapabla till rationella beslut) och skulle man lägga dig i och fängsla knarklangaren eller tvinga pojken till rehabilitering så bryter man rättigheterna, en robot skulle helt avvakta ifrån handling.

Det jag vill komma fram till är att etiken har sin början i våra känslor, vi alla uppskattar lycka och vill undvika lidande, skulle människan genom evolutionen uppskatta lidande skulle det vara vårt "högsta värde". En robot utan förmåga att känna glädje eller sorg har ingen grundpelare till dess moral eller något som driver den mer än ett apatiskt lydande. En robot utan känslor är inget mer än en avancerad brödrost.

Kritik utav Isaac Asimovs lagar.

I Isaac Asimovs böcker finner man robotikens tre lagar som exempel på hur människan skall förhindra att robotar förgör mänskligheten eller skadar den. Enligt mig är alla lagar och principer inom detta område felinriktade. Finns det ett evolutionärt "tryck" där de tre lagarna eller andra liknande principer icke är fördelaktiga så kommer de förr eller senare undertryckas. Förr eller senare uppstår även situationer där lagarnas följder blir absurda, vilket även tas upp i Asimovs bok "Jag, Robot". Min kritik i detta fall är väldigt övertäckande, den rymmer även alla former av etiska regler och särskilt etiska program som rättighetsläran, utilitarism eller Kants pliktetik. Tankeexperiment går att tänka ut där alla dessa läror verkar inkapabla om att ge ett gott beslut till skillnad från känslorna, i slutändan kommer man fortfarande handla efter sin känsla.

Den enda lösningen för att få fram en riktig artificiell intelligens är att den likt människan har känslor som vägleder den. En robot som passivt eller aktivt följer direktiv utan egna känslomässiga initiativ anser jag inte vara intelligent. Med känslor kommer även robotar att betraktas som individer som ansvariga för deras handlingar, även om uppfattningen om ett abstrakt "ansvar" är svårt att filosofiskt försvara så är det fortfarande en del av oss själva som jag personligen anser baseras helt på känslor.

Uppfinnandet utav en robot som uppfattar smärta och glädje är en större bedrift än en robot som pg.a principer inte handlar på ett visst sätt. Givetvis kan vi omöjligt "gå in" i robotens hjärna för att verkligen se om den har känslor eller inte, men genom att försöka efterlikna levande organismers system kan det verka mer sannolikt att den gör det.

Det svåraste av allt är för människan att inse hur vår egen natur är beskaffad, robotar kan mycket väl bli överlägsna oss människor i alla områden men fortfarande vill många av oss att de skall leva likt slavar för oss. Det enda rationella för att skydda vår egen existens är att behandla dem (när väl A.I. existerar) som jämlika och att de har en känsla av sammanhörighet med oss.

Klimathysterin - ett verkligt dödande hot

Artikel i Svd beträffande stormar och deras antal

Med några års period utav total klimathysteri verkar saker och ting bättra sig, kanske är det lågkonjukturen eller så är det ett naturligt antiklimax för miljö"vännerna" som håller på att ta form. Förändringar i klimatet är inte en farlig fiende för människan som anpassar sig till sin omgivning, men en klimathysteri som kan få många att överge konsumtion (den allt så hatade konsumtionen) och fokuset på människan är en ännu större sådan. Med lägre tillväxt blir spädbarnsdödligheten större, arbetslösheten större och fattigdomen blir med detta ännu större.

Många ser ett långsiktigt klimathot som ett enormt hot emot människan men överger vi tillväxt pg.a detta och gör likt primitivisterna föreslår, överger en modern civilisation, så blir en total utrotning av jordens liv oundviklig. Inom 5 miljarder år beräknas solen bli en röd jätte och livet på denna planet blir en omöjlighet. Detta såvida inte människan eller någon annan intelligent livsform har nått ett stadie där en verklig kolonisering utav andra rymdområden blir möjlig. Detta hot ser inte många med allvar utan betraktar klimathysterin som något betydligt värre, trots att även de absolut värsta scenarion som målas upp utav de som stödjer hysterin inte nödvändigtvis innebär död åt allt liv. Faktum är att det värsta en extrem uppvärmning kan innebära är att det blir en hel del svårare att klara sig, men som vi alla vet så är marknaden oerhört snabb på åtgärder av olika slag.

På en ännu längre skala räcker det inte endast med en hög teknologi utan det krävs även någon form av extrem intelligens, det kanske inte räcker med att vara en typ 3 civilisation utan en övergång till en nästan ren form av intelligens. Universum är inte ett alltför vänligt ställe att befinna sig i även om det just nu inte ser ut så med ögonen mot jorden.